Hur lång är en himmelsk dag?

Gud ska ha skapat världen på 6 dagar, för att sen ta en välförtjänt vila på den sjunde dagen. När är vilodagen slut? Vi vet inte var himlen finns, men vi vet idag att jorden är minst 3,85 miljarder år gammal. Sannolikt betydligt äldre.

För att förstå tidskalan så kan vi låtsas att jorden har funnits 1 år. Med den skalan kommer dinosauriernas storhetstid, den längsta dominansen för något släkte hittills, att infalla under ett par, tre veckor i oktober.

Jaha och människan, då? Jodå, vi dyker opp på nyårsaftonen, sådär en 12-16 sekunder före tolvslaget på nyårsnatten!

Och den sjunde dagen varar alltså i ytterligare runt 0,55 miljarder år. Eller mer, men inte mindre!

Om vår herre saknar oss när han återvänder från vilan, gör han kanske ett nytt försök.

(Till er som undrar: det är alltid nyttigt med lite perspektiv på tillvaron och den egna existensen)

Åter på jorden och en mer hanterlig tideräkning!

Kronologi

1942 födelsen

1943-44 lunginflammation

1944-45 hjärnskakning

1946 första AIK-matchen

1948 skolstart

1951 bor hos farföräldrarna (Kungsholmen) under våren p gr a mammas sjukdom

1955 byter från folkskola till realskola (från Engelbrekt till S:t Göran) 5 år på 4-årig linje

1956 Min styvmor, Puck, flyttar till Ekhagen med sonen, Hans (Puckson)

1960 gymnasiet Norra Real (min enda ¨raka¨ skolperiod!)

1964 tar studenten (till omgivningens glädje och förvåning)

1964-65 lumpen

1964-74 FNL-aktivist

1965-1969 universitetsstudier och lärarvikariat

1967 gift med Sirkka-Liisa. Vi bor i Näsby Park, Blekingegatan, Fagersjö och Salem.

1968 Cissi föds

1969 tar ett (avsikten att stanna í ett halvår) jobb på Soliditet/Dun & Bradstreet)

1969 väljs (utan att vara medlem) in i den nybildade HTF-fackklubbens styrelse

1970 Camilla föds

1972 anställs som ombudsman på HTF

1974 Sirkka och jag separerar definitivt.

1976-79 bor först i Birkastan och sen i Bromma. 

1979 flyttar till Rinkeby tillsammans med May, pappa avlider. May och jag separerar.

1980 gift med Gunillla, flyttar till Tensta

1980-96 har ett antal politiska uppdrag i Stockholms kommun och landsting

1984 separerar från Gunilla

1985 gifter mig med Christin

1987 besöker Lissabon för första gången och återkommer sen ofta

1987 Emilia föds

1988 mamma dör

1989 Jonathan föds

1996 lämnar sista politiska uppdraget, utom nämndemannaskapet

2004 går i pension från HTF

2012 firar en fantastisk 95-årsfest (jag 70 och Emilia 25) Den hittills roligaste festen i mitt liv

1940-talet

Jag har alltid varit en ordbrukare. I alla fall så länge jag kan minnas. Föddes 1942 under en av de bittert kalla krigsvintrarna. Under mina drygt första tre år drabbades jag dels av lunginflammation, dels av en hjärnskakning efter att ha blivit nedknuffad för ett tre meter högt stup av en jämnårig kille. När jag väl kom ut från sjukhuset efter ett antal veckor, hade hans familj flyttat. Jag vet bara att de var från USA!

Ord fascinerar mig och berikar livet. Sedan drygt fyra års ålder har jag kunnat läsa och skriva. Inte beroende på någon speciell begåvning, utan snarare på kriget!

Min mor var småskollärare och det fanns inga dagis och barnskötare var också svårt att hitta vid den här tiden. Så oftast fick jag åka med mamma till den skola hon jobbade på. De lite större barnen i klassen tyckte tydligen att det var kul med en lite yngre "extraelev".

Nåväl, följden blev att mina "klasskamrater" såg till att jag kunde läsa och skriva före femårsåldern.

Det var säkert kul då, men följden blev att när jag, som sexåring, började skolan "på riktigt", blev det jättertrist att börja om från början och det påverkade och, så småningom, förlängde min skoltid. Fast det ligger ännu i framtiden.

Mitt första bestående minne är från 1946 och platsen är Råsundastadiom. En plats som jag återkommit till oräkneliga gånger sedan dess. Min pappa tog mig med dit när AIK skulle spela mot Charlton. Matchen slutade 7-7, men jag hann inte med i räkningen och var efter matchen ledsen för att AIK förlorat. Charlton hade ju gjort mål under hela matchen, det visste jag, medan AIK gjort sina sista 6 mål under de sista 22 minuterna, Det var inte förrän jag läste morgontidningen dagen därpå, som jag trodde på resultatet! Pappa hade rätt!

Fram till 1950/51, när jag började åka till Råsunda själv eller med någon kompis, tog pappa med mig till en landskamp och en tre, fyra allsvenska matcher.

1948 börjar jag skolan och har min mor som lärare, Jag säger normalt mamma i skolan, men fröken när jag är sur.

Den stora händelsen var dock familjens resa till London 1948, Vi bodde i Twickenham strax utanför London. Det är framför allt tre händelser som jag minns.

Varje morgon levererades mjöken till dörren med häst och vagn. Kusken hade en runda som tog ungefär en timme och den andra morgonen frågade han om jag ville åka med! Ville? Självklart! Den åkte jag med nästan varje morgon. Det var bara vid två av de tre dagar vi åkte in till London för att se Sverige vinna OS-guld i fotboll och den svenska dubbeln på 1500 meter, som jag fick avstå från mjölkrundan.

Pappas gode vän och yrkesbroder hade också en TV! En liten fyrkantig låda med jättesmå människor som pratade engelska. Inte var det något mot mjölkrundan! Nää, tänkte jag, det där kan inte vara kul!

Jag tror att den andra minnesvärda händelsen under 40-talet också inföll 1948, mmen det kan ha varit redan -47. Föreningen Ekhagen skapade en fotbollsplan på ängen nordost om Riksmuséet! Det är nog den enskilda plats jag minns helst och bäst från barndomen och de tidgare tonåren!

Under se sista åren på 40-talet började vi på Torphagsvägen 8 leka, både ute och hos varandra. Vi var 4, sedan 5, grabbar med 2 års skillnad mellan äldst och yngst, dessutom 5 tjejer i samma åldersspann.

Annars var 40-talet en trist tid för en växande liten kille. Den stora behållningen var nog att kunna läsa och därigenom få kunskap och inte minst inspiration. Jag blev tidigt en bokslukare, mycket tack vare Greta Holms Antikvariat på Norrlandsgatan (borta sedan länge nu!). Jag fick varje år ett presentkort dit på 10 kronor av pappa på födelsedag och i julklapp. Så fort helgern var över åkte jag in och köpte böcker. Greta Holm var en vänlig och generös människa, för mitt presentkort fick jag alltid böcker, som enligt den med blyerts satta prismärkningen skulle ha kostat minst det dubbla. Ännu märkligare var att när jag sedan bytte in de böcker som jag läst, men insåg att jag inte skulle läsa om, åkte in och bytte dem mot andra lockande alternativ, så fick jag böcker till ett värde som var högre än det pris jag köpt dem för! När jag blev äldre hade jag nästan dåligt samvete för att jag fick dem så billigt. Trösten var att antikvariatet fanns kvar ett antal år efter det att jag ändrat läsvanor och köpte nyutkomna böcker. Men Greta Holm kommer jag alltid att minnas med stor tacksamhet. Hon gjorde mig till en stor läsare och bokvän. Dessutom var hon alltid vänlig, intresserad och pratade gärna.

Personer jag minns från 40-talet: Lasse o Gunilla L, Svenne och Stefan H, Birgitta o Ulla L, Ann-Margret och Ulla J. 

Släkten förstås, som då var ganska stor. Familjen Lundin, där jag ibland vistades och slapp åka med mamma till skolan tidiga morgnar.

Annars var 40-talet en stängd tid. Söndagsöppet var inte påtänkt. Biograferna visade mest film, som man inte kom in på. Jul- påsk- och pingsthelgerna var tysta, trista och ensamhet. Fast julen hade ju vissa ljusglimtar. Och påsken påskägg. Pingsten? Nä!

Efter kriget började världen öppnas så smått.  Mamma kom från Helsingborg och vi åkte dit och till Malmö och hälsade på släkten. Mormor var också uppe hos oss och hälsade på i perioder. Hon var gammal men vänlig och varm. Hon dog när jag var i 10-11årsåldern, så jag har begränsade minnen av henne. Dock var det hon som gjorde mig till Bappe! Jag döptes till Ulf Ingemar men när mormor kom till oss efter den långa resan, satte hon sig i soffan sträckte ut sina armar och sa: "Pottelilla kom till mårrmårr". Även om jag förstod skånskan, kände jag att någon "pottelilla" var jag inte, så jag stod enligt mina föräldrar kvar och sa "Bappe". Och så blev det! Jag gick till mormor och kramade och vi var bägge nöjda. Och är det - ja, i alla fall jag! Envishet lönar sig... i alla fall ibland.

När jag vid 21 års ålder blev myndig, så var det på den tiden,  gick jag direkt till pastorsexpeditionen för att lägga till mitt "riktiga" namn: Bappe. Men det gick inte då, skulle jag ha det namnet var jag tvungen att ta bort ett av de namn mina föräldrar givit mig. Så det blev inget. Först åtskilliga är senare fick jag veta att man numera hade rätt att lägga till "sitt" namn. Så "Bappe" är sedan ett antal år Bappe. och det känns skönt att vara sig själv på riktigt!

Jag har dessutom erfarit att det finns bara en Bappe. Det visste jag i och för sig, men att jag hade namnsdag visste jag inte! Men så är det. Den 24:e oktober!

40-talet var i min ålder en intentsägande och småtrist tid. Med tanke på hur världen sett ut och den återhämtningmännsikor behövde var det inte konstigt. Men som start i livet var det en avslagen tid.

Det skulle dock komma en ljusnande framtid!

1950-talet

Mitt första tydliga minne från 50-talet är från en sommarevy på Casinoteatern (?), med bl a Gösta Bernhard, 3 Knas och Carl-Gustaf Lindstedt (?). Dessutom medverkade musikeernavSven Asmundsen och Jörgen Ingman från Danmark.

Jag minns det så väl, därför att Bernhard kom in efter ett nummer och meddelade publiken att Sverige hade gått vidare i fotbolls-VM! Publiken jublade. Jag frågade först diskret pappa om det också var ett skämt? Icke, sa pappa. Då jublade jag med.

50-talet inleddes med ett VM-brons i fotboll. En bättre inledning på det nya, förväntat fredliga decenniet var svårt att tänka sig. Europa var fortfarande sargat av kriget, återuppbyggnadsarbetet pågick och skulle ta sin tid. Det fanns en optimism inför framtiden. Aldrig mera krig, samexistens, Förenta Nationerna. Förhoppningar och förväntningar fanns och ökade.

Inte ens det faktum att AIK för första gången åkte ur Fotbollsallsvenskan kunde minska framtidstron och

-förhoppningarna. Hoppet lär vara det sista som sviker människan - hur litet och osannolikt det än är!

Det var sällan som vi gjorde något tillsammans hela familjen.Annars gjorde både pappa och mamma mycket med och för mig. Jag upplevde det aldrig som konstigt. Det var så det blivit mellan dem och på något sätt vann jag på det!

De var på många sätt väldigt olika som människor, jag hade bitar av bägge och kunde också få det bästa av bägge men var för sig.

Egentligen borde de separerat långt tidigare än de gjorde men de levde parallelt för min skull och de brkade aldrig och de behandlade mig lika.Så länge vi bodde ihop alla tre hörde jag intget ont ord mellan dem -  men ganska mycket tystnad. Bägge pratade dock mycket med mig och först efter skilsmässan och pappas äktenskap, med min styvmor Puck, märkte jag skillnaden!